|
|
 |
|
|
|
 |
|
|
2009-04-27 En äventyrlig nerfärd
Vi vaknar till en ganska blåsig dag, ca 1000 möh på Gallerbreen. Luften är fylld av små iskristaller, som små nålar flyger genom luften. Väntar bra länge på lite väderförbättring innan vi ger upp, packar ihop och hoppas på bättre väder när vi passerat passet ner mot Tryggvebreen. På kartan ser det ut som en ganska brant nerfärd från passet, jag förbereder med repbroms på Ronjas pulka samt 20 meter extra lina att ha mellan oss. Så jobbar vi oss upp några hundra höjdmeter till passet. Det känns att pulkan blivit lättare, totalt borde våra pulkor lättat med ca 20 kg hittills.
Vi når passet och vad ska man säga, det är magiskt vackert det vi ser, inbäddat i lite dis ligger flikiga, spretigt vilda toppar i olika formationer. Så vänder jag blicken neråt och inser att nerfärden verkligen är lite brant. Fixar till Ronjas repbroms, spänner den långa linan mellan oss och fäster mina skidor på Ronjas pulka. Snön är hårt packad. Jag spanar efter en glaciärspricka som ska finnas här på krönet, men den syns inte till. Bästa vägen ner ser ut att vara längs högerkanten, så vi börjar skråa över. Men Ronja har lite bråttom och börjar snedda neråt, innan jag hinner göra något har hennes pulka börjat kana, tar i en liten snökant och slår runt. Detta innebär att Ronja som sitter i skackeln även hon rycks med och snurrar 1/2 varv. Jag tighter upp linan mellan Ronja och mig, får stopp på Ronja och pulkan som glider neråt. Jag försöker få linan så Ronja och pulkan ska komma på rätt köl, men det resulterar bara i att de snurrar ett varv till.
Där står jag, med ca 125 fallhöjdsmeter brant backe neråt, en upp- och nervänd hundpulka med hund intrasslad i skackeln, samt min pulka snett ovanför bakom mig, och allt vill bara nerför i full fart. Jag tänker snabbt över alternativen jag har, alla stryks som omöjliga utom ett. Försiktigt och långsamt, långsamt rör jag mig ner mot Ronja. Jag hugger in mig stabilt och låter så min pulka glida ner förbi mig, så bakdelen på den pekar rakt nerför backen, mot grytan med fluffig nysnö. Tappar jag fotfästet nu, då blir det åka av! Med ena handen knäpper jag lös skackeln från min ryggsäck, håller tummarna för minimala skador och släpper så de ca 45 kg pulka. Farten accelererar fort när den hoppar och dansar allt snabbare nerför backen. Den når nysnön och susar vidare, så långt långt där nere avtar farten och den stannar inte större än en liten prick. Jag går över till Ronja, lyckas trassla lös henne från skackeln. Glad över att bli befriad sätter hon full fart ner efter min pulka. Väl där sätter hon sig med blicken vänd mot mig och väntar.Jag försöker vända Ronjas pulka på rätt köl, men i branten rullar den gång på gång över. Till slut når jag nysnön och glider ner till Ronja och min pulka. Vågar knappt titta på den, rädd för att skackeln och glasfibern ska vara i flisor. Men till min stora, stora lättnad konstaterar jag att vi alla och allt har klarat nerfärden helskinnade, puh!
Resten av dagn glider vi lugnt och stabilt norr och sedan västerur längs Tryggvebreen. Fullt nöjda med dagens äventyr skippar vi en tur upp på Perriertoppen, utan fortsätter ner mot Austfjorden. Glaciären korsas otaliga gånger av fjällrävens spår som går kors och tvärs. Men någon räv får vi inte syn på. På behörigt avstånd från fjorden och isbjörnarna stannar vi för kvällen.
When we woke up at a height of 1000 meters, at the middle of a glacier, it was quite windy. We were waiting for a while to see if the wind would drop, but no. So dressed for a windy day I packed up and we headed on, working our way up to a pass that would get us on to the next glacier. We ran in to some adventures trouble here as the slope down from the pass was quite steep. I had Ronja and her pulka in a 20+10 meter rope and we were heading over to one of the sides of the slope when Ronja took a shortcut. This resulted in her pulka starting to slide sideways down the slope, hitting a bump and rolling over. Ronja couldn't do much as she is attached to the pulka, so she also started rolling down the slope. I tightened the rope and got them to stop, but now I was holding a dog and a pulka plus had my pulka behind me in a steep slope and everything just wanted to set off down the hill. Big problem! The only workable solution I could think of was to unhook my pulka from my backpack and let the 45 kg run down the slope and hopefully not get too destroyed. The pulka took off in an increasing speed, before some hundred meters down slowing down and stopping. Then I managed to get Ronja free from her pulka, she was very happy and took off in high speed after my pulka. Finally I slowly took Ronja pulka down, and to my great surprise nothing was broken. The rest of the day we followed the Tryggve glacier towards the coast, but stopped for the night some kilometers before reaching it to avoid sleeping where most of the polar bears are hanging around.
Föregående Senaste Nästa
|
|
|
|
|
|
|
|
|
