 |
|
|
2005-07-16 Skrämmande
På förmiddagen travade vi vidare. Fötterna kändes lite bättre efter nattens vila. Östgötaledens sträckning skilde sig bitvis från hur den var inritad på kartan, smått frustrerande. Ska man följa kartans väg och veta vart man kommer eller följa leden och se var den tar vägen? Över kalhyggena var det nästan omöjligt att se vart leden tog vägen. Dessutom var det en sport att ta sig över hyggena utan att få några skavanker. Plötsligt stod jag på näsan i något av alla djupa hål eller vallgravar till hjulspår som plöjde hit och dit. Högt gräs och 1 1/2 metershöga ormbunkssnår gjorde det svårt att se var jag satte fötterna. Dessutom var det hinderbana över alla kvistar och grenar som låg överallt.
På eftermiddagen tornade åskmolnen upp sig och mullrandet kom allt närmare. De första regnstänken kom och vi stannade till under lite skyddande lövverk. Regnkläderna åkte på. Så brakade det lös. Först en blixt snett bakom mig, i nästa sekund hördes ett öronbedövande åskdunder som fick hela min kropp att vibrera. Sedan följde en stunds ljudligt mullrande fram och tillbaka ovanför mig, som om åskan samlade ny kraft. En blixt skar genom luften framför mig, sekunden efter slogs jag av åskdundret, det kändes som hela marken skakade. På detta vis vandrade åskan runt mig i vad som kändes som en evighet. Blixt efter blixt. Jag var livrädd, men vad kan man göra, det hjälper ju inte att börja springa! Tillslut drog åskan vidare och jag andades ut. Åskan brukar inte skrämma mig, men jag har aldrig tidigare haft den parkerad ovanför mig under en längre stund med blixtar och dunder som kommer farande i strömhopp. Till och med Sälka, som aldrig stressar upp sig, hoppade till vid de öronbedövande åskmullret.
Föregående Senaste Nästa
|
|
 |
Sälka och Ronja med klövjeväskor
|
|
