Elin Engerström

Skanderna till fots

2001 hade vi skidat i 57 dagar från Grövelsjön i Dalarna och till Treriksröset, Sveriges nordligaste punkt. Det var en fantastisk känsla att nå vårt mål och att ha uppfyllt en dröm. Det var också skönt att komma hem och inte varje morgon fälla tältet och dra vidare. Men så saktliga blev längtan ut på långtur igen allt starkare. Att leva ett liv i samspel med naturen, på naturens villkor där dagarna styrs av väder och dagsform, inte av måsten.
Idén att göra en returresa till fots från Treriksröset till Grövelsjön föddes.

Den 29 juni 2002 var vi åter tillbaka vid Treriksröset, jag och min trogna följeslagare hunden Sälka. Denna gång utan skidor och pulka men med en 70 liters ryggsäck samt klövjeväska åt Sälka.

Vi följde Nordkalottleden ner till Abisko. Nordkalottleden är ett ca 80 mil långt ledsystem genom de nordligaste delarna av Finland, Norge och Sverige. Från Kilpisjärvi ( Treriksröset) till Abisko går den mestadels i Norge. Det var en fantastisk vandring fylld av omväxling både vad gäller väder och natur. Allt från ösregn till strålande sol, från prunkande dalar till snöiga och steniga kalfjäll. Oftast allt på en och samma dag. Även kompakt dimma där ledrösen och stig förvann spårlöst i den vita mjölken gjorde vandringen än mer spännande. Under de nio dagarna ner till Abisko såg vi knappt någon annan vandrare däremot endel ren. Efter en vilodag i Abisko följde vi Kungsleden söderut. Ner till Singi var det ganska gott om folk, men därefter blev det lugnare. Den vältrampade leden var det ingen riska att tappa bort, oavsett vädret.

Ryggsäcken var välpackad och förutom tält, sovsäck, liggunderlag, kök, mat, kläder mm fanns även en hel del saker för säkerhetens skull. Ordentligt med reparationsutrustning, medicin och förband för diverse händelser och så en GSM-satellittelefon ifall något skulle gå snett. När vi nådde Teusajaure och skulle åka över med båten får satellittelefonen göra sin första och enda insats under turen. En man har skadat foten svårt och hjälptelefonen i stugan är ur funktion. Det är inte var dag en satellittelefon går förbi, och det är inte var dag hjälptelefonen är ur funktion. Men denna dag var det så. När helikoptern kom smattrande fortsatte vi söderut.

Från Vakkotavare ner till Saltoluokta var det segt att vandra, 34 km längs väg. Men är huvudet dumt får kroppen lida och har jag bestämt mig för att vandra så går det som det går...

Väl i Saltoluokta blev det åter vilodag med dusch innan vi fortsatte. Nu i sällskap av Anna, min syster som skulle vandra med ner till Tärnaby. Vi hade 18 fantastiska dagar tillsammans, riktig kvalitets tid, 24 timmar om dygnet i ur och skur. Rapadalen och Sareks ståtliga massiv var tjusiga att se. I Kvikkjokk fick vi en guidad tur över sjön av Björn, båtturen var inte bara en transport utan blev en oförglömlig upplevelse där allt från kort med översvämmningar i trakten till varma laguner uppvisades. Vandringen från Kvikkjokk till Jäkkvik var överraskande fin. Det märktes att det är en sträcka av Kungsleden som inte är så välbesökt med den lilla stigen ringlade sig fram. Det bjöds på allt från ståtlig gammal skog, myrar och enhedar till kalfjäll. Efter Jäkkvik fortsatte vi mot Ammarnäs, också det en lugn sträcka vad gäller antal vandrare, jag tror vi mötte två stycken. Detta trots att det var i slutet på juli. Båda dessa sträckor kräver tält. Lite komiskt var det när vi nådde gränsen mellan Norr- och Västerbotten, då byttes de rödmålade led-kryssen och -rösena tvärt mot grått, gråa rösen och gråa ledkryss. I Ammarnäs passerade vi den ståtliga potatisbacken, en intressant skapelse! Från Ammarnäs till Tärnaby var det betydligt fler vandrare, säkert ett 20-tal per dag. Sträckan bjöd på fina vyer men också hård blåst för att därefter bli vindstill. En stor arme av knott hade legat och vässat tänderna i vinden och såg nu sin chans... När tältet slagits upp på en underbar plats, sandstrand och allt så slog de till. Illa kvickt gällde det att få in allt i tältet och sedan oss själva. Så mycket för kvällsdopp.

Efter 35 dagars vandring nådde vi Tärnaby, halvvägs. Nu var det bara resten kvar. Söder om Tärnaby upphörde det sammanhängande ledsystemet i form av Kungsleden. Då kartans uppgifter om stigar inte stämde blev det hårt arbete att ta sig fram genom igenvuxna snårskogar. När vi åter kommit ut på en led kändes det mycket bättre även om broarna såg ut att rasa närsom. Innan vi nådde Klimpfjäll var det åter välhållna leder och lättgånget. Vi mötte fem norrmän som klövjade en häst, de hade inte stora ryggsäckar kan jag säga. Ja, ja, det går bra med hund också! Så kom Sälka och jag till fjällgården Raukasjö, ett litet paradis. Vi blev underbart omhändertagna av familjen Johansson. Här, miltals från närmsta by och i väglöst land, har telia en utlandsväxel som Monika sköter. Idéer, kreativitet och självbevarelsedrift är det något som det sprudlar av, annars hade det inte varit möjligt för en familj med två barn att bosätta sig här. Efter en härlig natt i en riktig säng vandrade vi vidare. Åskan mullrade varje eftermiddag och slutligen gav solen vika och regnandet dominerar några dygn. Myr efter myr klafsade vi över. Passerar Gäddede och så zickzackar vi norska gränsen ner mot Valsjöbyn. Hotagens naturreservat lär vara Sveriges björntätaste område och under en längre tid hade jag fått otaliga frågor om jag inte var rädd att stöta på björn. Det hade jag inte varit, men när jag tog mig fram genom igenvuxen granskog funderade jag några gånger över hur många ögon som i den stunden hade koll på mig.

Från Valsjöbyn och ner till Storlien var det karta och kompass som gällde. Steniga fjällsluttningar och igenvuxna granskogar kämpade vi oss fram genom. Men vi njöt av vädret och blev glatt överraskade då vi bjöds på trerätters lunch av några ripjägare. Efter Storlien fanns det åter leder att följa och när vi passerade Blåhammaren, Sylarna och Helags var vi inte de enda som var ute och vandrade. Men sedan glesnade vandrarantalet. Vi passerade Tänndalen och så rogenområdet med rogenmoränen som gjorde vandringen till en ganska joggig aktivitet, stenblock efter stenblock. Så stod vi plötsligt där, utanför Grövelsjöns Fjällstation, den 5 september. Jag njöt av dusch, underbar mat och stationens gästvänliga atmosfär. En ny långtur hade nått sitt slut, och det bar av hem igen för att vässa på nya idéer.

©Elin Engerström